Villa Sciacca

När det som inte fick hända ändå hände… 02 april 2009

Filed under: Under citronträden — Villa sciacca @ 10:16

På kvällen söndagen den 22:e mars fick jag plötsligt ont i magen efter att jag gått och lagt mig. Det var inte så farligt, mer som mensvärk och inget som jag först oroade mig för. Jag har haft lite ont ibland tidigare, och gynekologen har alltid sagt att det är normalt, och det har aldrig varit något fel när vi har kontrollerat, men när det inte ville gå över utan i stället blev värre och värre blev jag orolig och till sist ringde vi till gynekologen som rådde oss att åka in till sjukhuset i Messina för en kontroll.  Då var klockan strax efter 2 på natten. Vi satte oss i bilen och åkte iväg, och de enda två alternativen jag hade i huvudet var att antingen så föds bebisen och får kanske ligga i kuvös i några veckor, eller så lägger dem in mig för att försöka hålla kvar honom i magen ett tag till. Att han kunde vara död slog mig aldrig in. Väl framme på sjukhuset skulle först och främst hjärtljudet kontrolleras med en maskin. De hittade inget med den första sonden, trodde att den kanske var trasig och gick och hämtade en annan, och när de inte hittade något hjärtljud med den heller tog de mig till ett annat rum för att kontrollera med ultraljud, men både jag och Peppe hade redan förstått att det var kört. Vårt barn fanns inte längre.

Inte heller på ultraljudet hittade läkaren något hjärtljud, men han talade om att han inte var någon specialist, och att han innerligt hoppades att han misstog sig. Vi blev tagna till gynekologavdelningen där en ”riktig” ultraljudsläkare väntade på oss, men resultatet var så klart det samma. Nicholas var död, och det fanns en stor mörk fläck som de inte lyckades reda ut vad det kunde vara för något.

Jag blev inlagd på akuten/intensiven för gynekologi och graviditeter och man började med att ge mig värkstimulerande mediciner, eftersom man anser att det allra bästa är om man kan föda fram barnet på naturlig väg. Peppe åkte hem för att hämta lite saker, och vi hade sedan sådan tur att jag var ensam i mitt rum och att personalen var förstående och lät honom vara hos mig. Egentligen är det inte tillåtet med besök alls på den avdelningen.  Jag hölls under ordentlig uppsikt hela tiden, en läkare kom och kontrollerade läget ungefär var 15:e, var 20:e minut, eftersom man inte visste vad den där mörka fläcken var för något. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av morgonen och förmiddagen, eftersom jag hade väldigt ont och fick mycket mediciner. Framåt tvåtiden på måndag eftermiddag började läkarna att se lite oroliga ut, sammandragningarna betedde sig inte längre riktigt normalt. Istället för att dra ihop och sedan slappna av en stund, men nu var det sammandraget precis hela tiden och magen blev bara hårdare och hårdare och jag mådde bara sämre och sämre. Peppe kördes ut ur rummet och jag blev i all hast körd till operationssalen där ett team av läkare, narkosläkare och sköterskor redan väntade och hade allt klart.

Moderkakan hade lossnat och jag hade förlorat så mycket blod att det fanns risk för mitt liv. Jag är inte säker på om  de redan visste att moderkakan lossnat innan operationen eller om dem upptäckte det under operationen, minnena är lite diffusa och ibland är det lite svårt med språket i såna här situationer, men det pratades något om att det var något som låg framför, så att man inte kunde se tydligt på ultraljudet…

När jag vaknade upp efter operationen var jag tillbaka i samma rum som tidigare och Peppe var där hos mig. En läkare kom in och pratade med oss. Berättade att allt hade gått bra, men att det varit ytterst nära att de tvingats ta bort livmodern. Just då kändes det som att det hade kvittat, och jag känner just nu också att jag ändå inte vill försöka en gång till, men jag vet också av erfarenhet att det kommer att ändra sig med tiden, så var det i alla fall efter det första missfallet. Ibland vill man absolut inte försöka igen, och ibland vill man hur mycket som helst…

Jag låg kvar på intensivavdelningen i fyra dagar. Jag fick minst 8 påsar blod de första dagarna, massor av sprutor, det togs massor av blodprov och jag kontrollerades över huvudtaget mycket noggrant och mycket ofta. Personalen var väldigt gullig och vad man än bad om fick man alltid hjälp med detsamma och alltid med ett leende på läpparna. Så länge inte den andra sängplatsen var tillfälligt upptagen fick dessutom Peppe vara hos mig hela tiden, trots det egentliga förbudet mot besök. Det var verkligen guld värt!

Jag borde egentligen ha flyttats till vanlig avdelning tidigare, men man ville vänta tills ett singelrum blev ledigt eftersom det på det här sjukhuset är samma avdelning för nyförlösta och för alla andra som genomgått gynekologiska operationer och liknande. Det är jag också otroligt glad för, det hade nog varit mer än jag klarat av att dela rum med någon som nyss fått barn, och det hade inte varit rätt mot en lycklig, nybliven moder att behöva dela rum med mig heller.

På torsdag morgon blev jag så flyttad till ett enkelrum på bb-avdelningen och där fick Peppe vara så mycket han ville på dagtid. Han kom varje morgon och stannade till lunch, sen åkte han hem en sväng och kom tillbaka på eftermiddagen och stannade till 8-tiden på kvällen. Dagarna gick ganska bra, men nätterna var ett rent helvete. Ren tortyr. Dels hade jag svårt att sova eftersom jag hade ont, dels så vaknade man hela tiden av alla larmklockor som ringer och man hör  alla ledsna bebisar som gråter. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och eländig i hela mitt liv. Lyckades man somna till kunde man ge sig fasen på att en sköterska kom in för att ge en spruta eller andra mediciner, och så låg man där sömnlös igen.

Dagarna gick och jag kände mig fysiskt bättre och bättre, fick börja sitta upp, började gå på toa själv, ta en liten promenad runt sängen… och på måndagen fick jag äntligen åka hem. Innan de släppte iväg mig gjordes en gynekologisk undersökning och styngnen togs bort. Det kommer att göras en himla massa efterkontroller de närmaste månaderna och vi fick strikta order om att jag absolut inte får bli gravid under det närmaste året. Nu hoppas jag bara på att bli lämnad ifred av de två som ända sedan de fick reda på att jag var gravid gått in hårt för att förpesta mitt liv. För nu har ni väl ändå uppnått det ni var ute efter?

Ett jättestort tack till alla som lämnat fina kommentarer och skrivit fina inlägg till mig! Mamma läste upp mycket av det för mig på telefon medans jag var på sjukhuset och det har hjälpt mig mycket. Ni är underbara!!

Annonser
 

29 Responses to “När det som inte fick hända ändå hände…”

  1. Vero Says:

    En stor kram till dig.

    Du vet vart vi finns om du behöver stöd.

    Tack för att du delar med dig.

  2. Ingela Says:

    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller börja…Det räcker liksom inte till, orden. Verkar som om ni har blivit bra omhändertagna i varje fall och det är skönt att höra av dig. Fast jag sitter med tårarna rinnande och en klump i magen..
    Jag skickar över en massa kramar till dig! Jag önskar jag kunde göra något mer..

    Kram Ingela

  3. Veronica Says:

    En jättekram till dig!

    Tack för att du delar med dig, min oro för dig har varit obeskrivlig. Jag tänker på dig vännen och sänder dig en hel hög kramar.

  4. Monica Says:

    Hej !!!!!
    Åh,gud……du är underbar du med…….tårarna sprutade…..när jag läste din kommentar…….och de rinner fortfarande…….tack, för att du orkar dela med dig………men delad sorg………..vi finns alla här hos dig…..med dig…………när du vill….så fnns vi här……och vem vet…….någon gång…. någonstans kanske vi alla kan mötas………….
    Ta hand om dig nu, vännen…….och en stor ,stor bamsekram får du av mig……………..Monica

  5. Ingrid Says:

    Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg, en sån obeskrivlig sorg ni går igenom! Men vilken tur att du kom iväg till sjukhuset i tid och fick god vård.

    Min Eva ringde häromdagen och undrade vad som hänt. Hon hade varit inne hos några av dina bloggvänner och sett kommentarer där och förstått att något var riktigt galet.

    Mina tankar har gått till dig oavbrutet sedan jag förstått att ni förlorat lille Nicholas.
    Många varma kramar till dig! /Ingrid

  6. Jerry Says:

    Du är en fin människa. Tack för att vi får läsa.
    *kramar om länge*

  7. Nina Says:

    Tack för att du delar med dig.
    Mina ord känns så fjuttiga och jag önskar att jag kunde göra mer än att sända massor, massor av kramar till er!
    Kram Nina

  8. Viola Says:

    Sei tu meravigliosa!

    Sono riuscita a leggere il tuo post col traduttore di google .. molto triste, davvero brutta esperienza.
    Ma almeno ti hanno lasciato l’utero, e questa è una cosa positiva.

    Non ho capito bene cosa è successo al tuo bimbo, il ”blob” di cui parli … però fatti coraggio. Hai tante persone vicino che ti vogliono bene, e un compagno affettuoso che non ti ha lasciata sola.

    Un abbraccio forte,
    Viola

  9. Laura Says:

    Jag tycker verkligen att det är otroligt starkt av dig att dela med dig och berätta om vad som hände, men jag antar att det kanske kan hjälpa dig också att skriva om det?

    Jag finner inga ord. Jag är verkligen ledsen för er skull! 😦

    Många, många kramar!

  10. Lotta Says:

    Hej Helena och tack för att du delar med dig av detta svåra.
    Jag blir djupt berörd och känner igen mig så väl även om jag som sagt till slut fick behålla mitt barn. Det var också en avlossning men tack och lov bara delvis annars hade det ju slutat likadant för oss. Jag har också fått missfall tidigare och förstår din sorg. Jag kan bara önska er allt det bästa i framtiden, om det inte blir bättre så blir det iallafall lättare att leva med till slut.
    Kram från lilla mig

  11. Catharina Says:

    Jag brukar läsa Utlandsmammans blogg och förstod att något hade hänt, så jag kikade in här. Tårarna rinner sakta nerför mina kinder nu, och det finns inga ord som kan sägas för att trösta. Jag känner inte dig, men lider så med dig och din man för det ni råkat ut för.

    Som någon annan skrev så låter det som om ni blev väl omhändertagna, en liten liten solstråle i mörkret. Din sista mening avslöjar också att det finns en massa tråkiga människor och attityder i världen, hoppas du slipper besväras mer av sådana.

    Jag önskar och hoppas att ni får tid att sörja och att livet sakta sakta kan komma att visa sina små glädjeämnen igen.

    Stor kram

    Catharina

  12. Tänker på dig…
    Kramar!

  13. Kajsa-Lisa Says:

    Du är så stark som orkar dela med dig.

    Massor av kramar.

  14. redpaint Says:

    håller med alla ovanstående.. tack för att vi fick läsa. skönt att du är hemma och att du är okej. kram

  15. svengland Says:

    Åh hurregud så sorgligt, jag grät också när jag läste vad du har skrivit – det gör ont i ett mamma hjärta när något som detta händer! Skönt att veta att du är någorlunda ok i alla fall , ja man vet inte riktigt vad man ska säga…stora kramar från mig i alla fall!!!!!
    KRAM KRAM KRAM!!!!

  16. Fina du. Jag säger som många andra. Det finns inga ord. Inga ord alls. Jag är så otroligt ledsen för er skull och jag skickar mina allra varmaste tankar till dig och Peppe.
    Kramar!

  17. Sjalen Says:

    Helena så modig du är som berättar allt så öppet. Nu ska jag gå hem och krama Alice en gång till – och kanske en gång till faktiskt. Tack och lov är den italienska sjukvården mänsklig till skillnad från den ofta effektivt stela skandinaviska vilket måste ha hjälpt er mitt i alltihopa men åh så jag fortfarande önskar att jag kunde vara där och krama dig!!!

  18. Sandbarnet Says:

    Ooooh vännen… precis som nog alla som har läst detta sitter jag också här med ögon översvämmade av tårar. För en gångs skull har de kanske lyckats komma vid ett ”normalt” tillfälle (på tal om vår diskussion om att lipa när det passar sig som sämst).

    Du vet att vi alla varit så oroliga för dig och det har känts tomt i bloggvärlden. Det är skönt att ha dig tillbaka : )

    Jag hoppas att tiden ska läka såren och att det ska bli lite lättare varje dag, fast lille Nicholas alltid kommer finnas i era hjärtan och tack vare att du låtit oss följa dig genom månaderna även i våra.

    Tack för att du delar med dig och tack för att du finns.

    KRAM

  19. Sandbarnet Says:

    Ps. Gillar inte bilden jag fick… som en arg eller brunstig noshörning : ( Ds

  20. Sandbarnet Says:

    … sorry var visst betar, men ändå…

  21. Karin Says:

    Jag gråter fortfarande, så det är lite svårt att se vad jag skriver. Vilken hemsk tid ni har haft. Och som alltid är du endå generös och orkar dela med dig av det du varit med om. Du är så klok i det du skriver i ditt inlägg. Du skiljer på känslorna nu och hur det kanske känns i framtiden. Jag tänker på det du skrev om att våga prova igen att få barn. Är det verkligen möjligt att det finns två idioter, som skriver elakt till dig. Är det inte så att det är den där apan som försöker ge sken av att det är två? En tanke bara. Men som du ser så är vi många som tycker om dig och önskar dig allt väl i världen. Du får ta stöd av de som älskar dig, din familj och Pepe och alla dina vänner, här på bloggen och irl. kramar och tankar från Karin

  22. DaisyAndMe Says:

    Va fint skrivet och tack för att du delar med dig om vad som hände.
    Va underbar personalen verkade att vara.
    Jag är så glad över att du nu är hemma, även om det är mitt i en stor sorg. Hoppas du förstår vad jag menar.
    Kram! Du är stark!

  23. Maria Says:

    Kan bara instämma i vad alla kloka personer har sagt här innan. Vad futtiga ens egna problem känns i jämförelse med det ni har varit med om. Skönt att ni blev väl omhändertagna i Messina och att ni nu har fått komma hem igen.
    Många, många kramar!

  24. Du är stark Helena. Jag är glad över att läsa att du fick så fint stöd både av personalen på sjukhuset och allra främst Peppe. Det är inte alla män som klarar av denna typ av stöd, där verkar du ha en klippa. Inte heller är det alltid lika självklart att sjukhus agerar så fint som i ditt fall. Sedan kan jag bara tycka att allt är sorgligt. Trist, orättvist är kanske bättre ord. Har själv varit med om en mycket jobbig ”resa”, men inte med samma sorgliga slutresultat. Tack för att du är så öppen och låter oss bloggvänner få ta del.
    En jättekram 🙂

  25. Anette Says:

    Hej!

    Hamnade hos dig av en slump genom Monicas blogg.

    Vad otroligt ledsamt med er lille son. Jag beklagar
    verkligen er förlust.

    Kram från Anette

  26. Anna Says:

    Kram kram kram
    Tänker på dig!
    Anna

  27. Camilla Says:

    Skickar många kramar till dig och Peppe.
    Vad skönt att du fick ha Peppe hos dig så mycket och framför allt att han ställde upp och fanns där för dig hela tiden.
    Kram

  28. Ulla Says:

    Jag har aldrig tidigare läst din blogg, men hittade hit via en annan. Jag är så ledsen för er stora sorg. Det måste vara en av de svåaste sakerna i livet att mista ett barn, oberoende om det redan var fött eller ännu en del av modern. Jag hoppas att ni på något sätt kan finna en väg tillbaka till vardagen så småningom och att hopp, glädje och lycka ännu skall bo i era hjärtan. Varma hälsningar från Ulla i Österbotten, Finland (som också jobbat som guide utomlands för 20 år sedan)

  29. Wojtan Says:

    Hej

    Vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg. Jag beklagar er sorg och skickar massor av kramar till dig.
    Att förlora ett barn är en förlust som ingen människa borde få uppleva.
    Jag hoppas att du och din man tar hand om varandra och finner tröst tillsammans.
    Mängder av kramar från Åsa


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s