Jag vet att jag är besvärlig…

Men jag trivs helt enkelt bättre på blogspot…

Så nu flyttar jag tillbaka…

Jag hoppas att ni orkar hänga med på ytterligare en flytt…

Adressen är som vanligt:

http://pysen73.blogspot.com

Jag saknar min stora mage. Jag saknar rörelserna och sparkarna som kom där inne ifrån. Jag saknar Nicholas. Det känns så tomt. Tiden går så långsamt, särskilt när jag tänker på att vi inte får försöka igen på minst ett år, och att det kommer att ta minst två år innan det över huvudtaget kan finnas ett litet barn i våra liv, om vi över huvudtaget vågar försöka igen… Riskerna ökar med tiden, och jag läste någonstans att har moderkakan en gång lossnat, så ökar risken för att den gör det igen med 10%…

Igår kväll när jag låg på soffan kom Peppe och lade sig hos mig en stund. Då tänkte jag att om livet inte hade varit så förbannat orättvist så skulle du inte ha fått plats här hos mig, för magen skulle ha tagit upp all plats…

Om det bara inte hade hänt så snabbt. Om jag bara hade fått någon signal om att något inte stod rätt till… Då hade det kanske gått att rädda Nicholas. Men kroppen gav inga signaler. Det gjorde den inte förra gången heller. Då hade bebisen varit död i nästan en vecka när det upptäcktes. Jag mådde hur bra som helst och kände inte av några konstigheter alls. Det känns som att min kropp sviker mig, den samarbetar inte… Den låter mig inte veta…

Jag är arg och ledsen på samma gång, men jag gråter inte lika mycket som jag gjorde första gången, jag känner mig liksom bedövad på något sätt. Första gången kom det som en otrolig chock, den här gången vågade man inte riktigt tro på att allt skulle gå bra, man vågade inte ta ut för mycket glädje i förskott…

Idag känner jag mig inte direkt ledsen. Det känns bara tomt. Tomt, öde och konstigt. Igår var en hemskt tung dag, idag känns det på något sätt lite bättre. Jag sitter här och lyssnar på Gianna Nannini. Gianna har en stor plats i mitt hjärta, jag har lyssnat mycket på hennes musik och jag har varit på två av hennes konserter. Första gången var några månader efter det första missfallet, då fann jag kraft och tröst i all den energi hon utstrålar från scenen. Andra gången hade vi nyligen fått reda på att jag var gravid igen, och då kände jag stort hopp inför framtiden. Ett hopp som nu har slagits i spillror. Igår såg jag på tv att hon släppt en ny skiva, kanske kommer hon tillbaka till Taormina i sommar och ger mig kraft och tröst ytterligare en gång.

Jag önskar så att jag hade fått se Nicholas. Peppe fick se honom och han säger att han var mycket vacker, att han hade min näsa och var lik mig. Han hade svart, lite lockigt hår och var ljus, nästan vit i huden. Han hade inte orkat titta på honom länge, bara några sekunder…

Peppe är mer öppen med sina känslor den här gången än förra, då han på sitt sicilianska vis kände att han behövde vara stark för min skull, och trodde att det skulle göra mig mer ledsen att se att han också var ledsen. Istället gjorde det mig illa, för det kändes som att han var oberörd av det som hänt. Vi har pratat mycket om det sen dess, och den här gången kan vi gråta tillsammans. Det känns skönt. Det känns mindre ensamt…

Svärmor kommer hit varje eftermiddag och stannar ungefär en timme. Jag tycker det är jobbigt, även om jag vet att hon bara vill mig väl. Hon vet inte vad hon ska göra för att hjälpa, så hon diskar, tvättar våra kläder och städar lite om det behövs. Jag känner att jag måste hålla igen när hon är här, för jag vill inte höra att det var guds vilja, eller att gud behövde en ängel till, eller att jag inte ska gråta, att jag ska glömma och gå vidare. Om gud finns, och om det som hänt var hans vilja, är han en jävla skitstövel… men det kan jag ju inte säga till svärmor… Var och en har all rätt i världen att tro vad de vill, jag bara önskar att hon inte öste sin tro över mig.

Inte just nu.

På kvällen söndagen den 22:e mars fick jag plötsligt ont i magen efter att jag gått och lagt mig. Det var inte så farligt, mer som mensvärk och inget som jag först oroade mig för. Jag har haft lite ont ibland tidigare, och gynekologen har alltid sagt att det är normalt, och det har aldrig varit något fel när vi har kontrollerat, men när det inte ville gå över utan i stället blev värre och värre blev jag orolig och till sist ringde vi till gynekologen som rådde oss att åka in till sjukhuset i Messina för en kontroll.  Då var klockan strax efter 2 på natten. Vi satte oss i bilen och åkte iväg, och de enda två alternativen jag hade i huvudet var att antingen så föds bebisen och får kanske ligga i kuvös i några veckor, eller så lägger dem in mig för att försöka hålla kvar honom i magen ett tag till. Att han kunde vara död slog mig aldrig in. Väl framme på sjukhuset skulle först och främst hjärtljudet kontrolleras med en maskin. De hittade inget med den första sonden, trodde att den kanske var trasig och gick och hämtade en annan, och när de inte hittade något hjärtljud med den heller tog de mig till ett annat rum för att kontrollera med ultraljud, men både jag och Peppe hade redan förstått att det var kört. Vårt barn fanns inte längre.

Inte heller på ultraljudet hittade läkaren något hjärtljud, men han talade om att han inte var någon specialist, och att han innerligt hoppades att han misstog sig. Vi blev tagna till gynekologavdelningen där en ”riktig” ultraljudsläkare väntade på oss, men resultatet var så klart det samma. Nicholas var död, och det fanns en stor mörk fläck som de inte lyckades reda ut vad det kunde vara för något.

Jag blev inlagd på akuten/intensiven för gynekologi och graviditeter och man började med att ge mig värkstimulerande mediciner, eftersom man anser att det allra bästa är om man kan föda fram barnet på naturlig väg. Peppe åkte hem för att hämta lite saker, och vi hade sedan sådan tur att jag var ensam i mitt rum och att personalen var förstående och lät honom vara hos mig. Egentligen är det inte tillåtet med besök alls på den avdelningen.  Jag hölls under ordentlig uppsikt hela tiden, en läkare kom och kontrollerade läget ungefär var 15:e, var 20:e minut, eftersom man inte visste vad den där mörka fläcken var för något. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av morgonen och förmiddagen, eftersom jag hade väldigt ont och fick mycket mediciner. Framåt tvåtiden på måndag eftermiddag började läkarna att se lite oroliga ut, sammandragningarna betedde sig inte längre riktigt normalt. Istället för att dra ihop och sedan slappna av en stund, men nu var det sammandraget precis hela tiden och magen blev bara hårdare och hårdare och jag mådde bara sämre och sämre. Peppe kördes ut ur rummet och jag blev i all hast körd till operationssalen där ett team av läkare, narkosläkare och sköterskor redan väntade och hade allt klart.

Moderkakan hade lossnat och jag hade förlorat så mycket blod att det fanns risk för mitt liv. Jag är inte säker på om  de redan visste att moderkakan lossnat innan operationen eller om dem upptäckte det under operationen, minnena är lite diffusa och ibland är det lite svårt med språket i såna här situationer, men det pratades något om att det var något som låg framför, så att man inte kunde se tydligt på ultraljudet…

När jag vaknade upp efter operationen var jag tillbaka i samma rum som tidigare och Peppe var där hos mig. En läkare kom in och pratade med oss. Berättade att allt hade gått bra, men att det varit ytterst nära att de tvingats ta bort livmodern. Just då kändes det som att det hade kvittat, och jag känner just nu också att jag ändå inte vill försöka en gång till, men jag vet också av erfarenhet att det kommer att ändra sig med tiden, så var det i alla fall efter det första missfallet. Ibland vill man absolut inte försöka igen, och ibland vill man hur mycket som helst…

Jag låg kvar på intensivavdelningen i fyra dagar. Jag fick minst 8 påsar blod de första dagarna, massor av sprutor, det togs massor av blodprov och jag kontrollerades över huvudtaget mycket noggrant och mycket ofta. Personalen var väldigt gullig och vad man än bad om fick man alltid hjälp med detsamma och alltid med ett leende på läpparna. Så länge inte den andra sängplatsen var tillfälligt upptagen fick dessutom Peppe vara hos mig hela tiden, trots det egentliga förbudet mot besök. Det var verkligen guld värt!

Jag borde egentligen ha flyttats till vanlig avdelning tidigare, men man ville vänta tills ett singelrum blev ledigt eftersom det på det här sjukhuset är samma avdelning för nyförlösta och för alla andra som genomgått gynekologiska operationer och liknande. Det är jag också otroligt glad för, det hade nog varit mer än jag klarat av att dela rum med någon som nyss fått barn, och det hade inte varit rätt mot en lycklig, nybliven moder att behöva dela rum med mig heller.

På torsdag morgon blev jag så flyttad till ett enkelrum på bb-avdelningen och där fick Peppe vara så mycket han ville på dagtid. Han kom varje morgon och stannade till lunch, sen åkte han hem en sväng och kom tillbaka på eftermiddagen och stannade till 8-tiden på kvällen. Dagarna gick ganska bra, men nätterna var ett rent helvete. Ren tortyr. Dels hade jag svårt att sova eftersom jag hade ont, dels så vaknade man hela tiden av alla larmklockor som ringer och man hör  alla ledsna bebisar som gråter. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och eländig i hela mitt liv. Lyckades man somna till kunde man ge sig fasen på att en sköterska kom in för att ge en spruta eller andra mediciner, och så låg man där sömnlös igen.

Dagarna gick och jag kände mig fysiskt bättre och bättre, fick börja sitta upp, började gå på toa själv, ta en liten promenad runt sängen… och på måndagen fick jag äntligen åka hem. Innan de släppte iväg mig gjordes en gynekologisk undersökning och styngnen togs bort. Det kommer att göras en himla massa efterkontroller de närmaste månaderna och vi fick strikta order om att jag absolut inte får bli gravid under det närmaste året. Nu hoppas jag bara på att bli lämnad ifred av de två som ända sedan de fick reda på att jag var gravid gått in hårt för att förpesta mitt liv. För nu har ni väl ändå uppnått det ni var ute efter?

Ett jättestort tack till alla som lämnat fina kommentarer och skrivit fina inlägg till mig! Mamma läste upp mycket av det för mig på telefon medans jag var på sjukhuset och det har hjälpt mig mycket. Ni är underbara!!

Publicerad iUnder citronträden ]]> http://villasciacca.wordpress.com/2009/04/02/540/feed/ 29 Villa sciacca http://villasciacca.wordpress.com/2009/03/30/536/ http://villasciacca.wordpress.com/2009/03/30/536/#comments Mon, 30 Mar 2009 19:46:36 +0000 Villa sciacca http://villasciacca.wordpress.com/?p=536 ]]>

Natten mellan den 22:a och den 23:e mars blev Nicholas en ängel

efter 33 veckor och 6 dagar i mammas mage.

Vi saknar honom så oerhört mycket.

Det finns många bloggare som är värda en utmärkelse, några av mina favoriter har redan fått den och jag väljer att skicka den vidare till några av dem som har följt mig under lång tid:

Daisyandme

Dagens rapport från stenstugu

Permanent formsvacka

Mitt liv i Toscana

Veros virriga värld

Hey baby its me again..

Surprise!!

Ljusets kraft att tränga igenom

Lungkraft krävs det för att spela detta instrument

Hästkrafter

Fler som deltar i fototriss hittar du här

Nu har badrummet blivit betydligt ljusare, väggarna (de där det inte ska vara kakel) och taket har fått två omgångar med puts på sig, först en omgång med en grövre variant och sedan en omgång med en finare variant. Idag ska det läggas ytterligare ett lager på golvet, sen tror jag att det är dags att börja kakla… Det börjar bli hög tid att kolla på vad för kakel man vill ha kanske?

Här i Italien säger man att våren startar den 21:a mars, alltså idag, men det har vi inte märkt mycket av. Det har varit regnigt och kallare än på flera, flera veckor och på väderprognosen har dem lovat snö ner till 700 meter över havet i morgon…  Jag hoppas att det inte blir allt för kallt, för då fryser de stackars blommorna på fruktträden. Det är framför allt plommon- och persikoträden som har börjat blomma, men aprikoserna är också på gång.