Vila i frid Eluana 09 februari 2009

I kvällsnyheterna får vi reda på att Eluana har somnat in för gott. Utanför sjukhuset har många människor samlats, både de som är arga för att Eluana inte finns mer och de som känner lättnad över att hon äntligen har fått lämna den här världen.
I regeringshuset sitter en (troligen) frustrerad Berlusconi som med alla medel har försökt att få igenom en ny lag för att stoppa avslutandet av Eluanas familjs lidande.
Troligen kommer det snart ett fördömande uttalande från påven.
Själv känner jag lättnad över att lagen inte hann genomföras. Jag tycker att det i ett sådant fall måste få vara upp till familjen. Nu hoppas jag bara att de får vara ifred, att de får sörja sin dotter i lugn och ro och att de tillåts ha en fin begravning utan störande moment utifrån.

Eluanas sista resa 03 februari 2009

Idag påbörjas Eluanas sista resa.
Eluana råkade ut för en allvarlig olycka för 17 år sedan, och har sedan dess legat i koma. 3 år efter olyckan konstaterades av ett flertal av varandra oberoende läkare att hennes tillstånd var konstant, det vill säga, de ansåg inte att det fanns någon som helst chans till förändringar eller förbättringar. Sedan dess har Eluanas pappa kämpat hårt för att få genomföra Eluanas önskan om att aldrig behöva bli ett ”vårdpaket”. I familjen hade man nämligen pratat om detta redan innan Eluana råkade ut för olyckan.
Debatten här i Italien har emellanåt varit väldigt livlig mellan de som är för att man i sådana fall faktiskt ”drar ut sladden” och de som anser att ett liv alltid är ett liv, oavsett om det endast är maskiner som ser till att blodet pumpas runt och att lungorna arbetar.

Man räknar med att Eluana kommer att somna in om 5 dagar. Ett schema för hur näringstillförsel och andra livsuppehållande åtgärder gradvis ska dras ner har fastställts av specialiserade läkare.
Frågan om dödshjälp är verkligen ett känsligt ämne, och jag tror aldrig att man kan komma fram till någon generell lagstiftning, men just i det här fallet, när det efter 17 år i koma fortfarande inte finns något som helst hopp om att Eluana ska vakna, tycker jag att det är helt okej. Jag menar, hur länge ska hon hållas vid liv med hjälp av maskiner när det inte finns något som helst medvetande hos henne?
Just i det här fallet är jag glad för hennes pappas skull, som så länge har kämpat för att få ett avslut, för att kunna begrava sin dotter, sörja, och förhoppningsvis kunna gå vidare med sitt liv en vacker dag.

(bilden har jag lånat från www.repubblica.it)

Händelserik vecka… eller mer om sjukhus… 04 juni 2008

Den senaste veckan har det varit lite action häromkring.. Förra tisdagen ramlade svärmor och slog i huvudet ganska rejält. Svägerskan ringde till sambon och var helt hysterisk och sa att vi måste åka till sjukhuset för svärmor hade spräckt skallen. Vi fick så klart lite panik och körde som idioter för att komma dit så snabbt som möjligt. Väl där visade det sig att det inte var riktigt så illa. Visst, svärmor har ett stort sår i huvudet som fick sys med ungefär 20 stygn, men det var tack och lov inget fel på själva skallen. Hon har ont så klart, men det går snart över.
I måndags stoppade svägerskan in handen i en stor industrimangel (hon och hennes man har ett tvätteri) och så blev det besök på akuten igen. Hon blev hemskickad igen ganska snart med en rejält svullen hand och handled, men enligt läkaren var inget brutet… dagen efter åkte hon tillbaka igen eftersom det gjorde ruskigt ont, då visade sig att handleden är bruten… Då frågar man sig.. Hur i hela hel****et kan man missa en sån sak? Jag menar, en vanlig, enkel röntgenbild borde väl avslöja ett sådant faktum ganska så enkelt? Nåja, nu är i alla fall handen gipsad. Medans svägerskan väntade på sin tur igår kom hennes och sambons faster in.. Hon hade ramlat hon också och det visade sig att hon har ett fult armbrott som måste operas. Det finns dock ingen ledig tid i operationssalen förrän i mitten av nästa vecka…

Åh, jag känner mig så trygg…

Ps: Nu är delen i bloggen som handlar om mina resor till Ao Nang i Thailand klar…

Tur i spel? 09 maj 2008

Den mataffär där vi brukar handla firar jubileum genom att dela ut skraplotter till sina stamkunder. För varje 15 euro man spenderar får man en ny skraplott. Vinsterna består av kedjans egna produkter och presentkort på 5 och 10 euro. Sist vi var och handlade fick vi 2 skraplotter. Den första var en nitlott men på den andra var det vinst minsann! Oj va glada vi blev när vi upptäckte att vi vunnit en flaska med tomatsås…. Av alla produkter man kan vinna så vinner just vi tomatsås…. Vi har hela förrådet fullt med hemgjord tomatsås som svärmor gör varje år… Snacka om tur… ;o)
I förrgår var jag i Santa Teresa för att göra det där ultraljudet på halsen. Läkaren hittade ingenting ovanligt där… svullnaden har i och för sig gått ner och jag mår mycket bättre nu, men hon sa att om det svullnar upp igen så skulle jag komma tillbaka. Det kunde eventuellt ha varit någon lymfkörtel som svullnat men som nu gått tillbaka. Det var ju bra att hon inte hittade några konstigheter, men man undrar ju lite vad det kan ha varit som gjorde att man mådde så dåligt.. Om det inte har gått över helt till på måndag gör jag ett nytt besök hos husläkaren, men om det fortsätter så bra som det gjort de senaste dagarna ska det knappast behövas.

Fler historier från sjukhuset 02 maj 2008

Idag gick jag tillbaka till min husläkare för att få reda på något annat ställe där jag kan göra det där ultraljudet eftersom den läkare som hon först rekommenderade är på semester. Jag passade på att berätta vad som hände på akuten häromdagen och då fick jag höra en del andra små trevliga historier från samma sjukhus…
En av min husläkares patienter är sjuksköterska på sjukhuset. En dag när hon jobbade fick hon kraftiga bröstsmärtor och skickades ner till akuten av sina kollegor.. Där var det kalla handen, hon fick ingen hjälp! En tjej som satt bredvid mig i väntrummet idag berättade att när hon varit och gjort andra prover fått reda på att det fanns en risk för missfall, så hon åkte direkt till akuten för att få gjort ett ultraljud. Det kunde man minsann inte göra om man inte var så dålig att man behövde läggas in, så nu satt hon där i väntrummet och var jätteorolig så klart!
Läkaren berättade också om ett fall hon haft med en kvinna som hade en misstänkt cancer och som behövde göra någon undersökning ganska omgående. Vår kära läkare skrev då “URGENT” på remissen… När kvinnan kom tillbaka med resultaten visade sig att hon hade gjort undersökningen någon annanstans och att på sjukhuset hade de hotat kvinnan med att anmäla (!?!!?!!) läkaren för att hon hade skrivit att det var brådskande???
Slutsats: Bli inte sjuk i Italien om du inte har råd att gå till privata kliniker! (vilket är vad jag ska göra på onsdag..)

och så undrar de varför folk dör på sjukhusen i Italien… 30 april 2008

Jag har precis kommit hem från akuten på ett italienskt sjukhus.
Jag har aldrig blivit så jävla illa behandlad i hela mitt liv. Som en hund som gjort något riktigt, riktigt fult. Läkaren var skitsur redan när han kom in i rummet och undrade vad jag gjorde där. Tja.. jag har svårt att andas, det är väldigt svullet på halsen och det gör ont.. Sådana besvär får man tydligen inte komma in med på kvällstid… sånt kan man bara komma med på morgonen. Det var det första jag fick reda på. Efter att jag hade gapat i två sekunder för att läkaren skulle kunna titta ner i halsen konstaterade han att jag hade munnen full av karies. Det tycker jag är konstigt… en av våra bästa vänner är tandläkare och han kollade mina tänder senast i januari, då var det inga större fel på mina tänder…
Läkaren fortsatte att skälla ut mig efter noter och efter en stund frågade han mig om jag över huvudtaget hade besökt min husläkare. Då blev jag sur på riktigt eftersom jag strax innan hade förklarat att jag varit hos min husläkare för 2 veckor sedan, vilken medicin min husläkare hade skrivit ut och att den inte hade hjälpt.
När han sedan med många fina och krångliga ord började förklara vad jag borde göra härnäst frågade jag vänligt om han kunde förklara det för min pojkvän istället, eftersom den nivån av språket var lite väl avancerad för mig fick jag ännu mer skit. Då rann bägaren över så jag slet pappret ur handen på gubbfan och sa jaja, tack ska du ha och gick därifrån.

Läkarbesök 21 april 2008

Idag har jag varit hos tant doktorn. När man behöver gå till läkaren här på Sicilien behöver man inte beställa tid. Min läkare har öppet 2 timmar om dagen, på förmiddagen 3 dagar i veckan och på eftermiddagen 2 dagar i veckan. Man åker bara dit och sätter sig i väntrummet och väntar på sin tur. På ett sätt är det ju ganska bra, man slipper vänta i veckor innan man ens får tag på en läkare.. Nackdelen är att även om man kommer dit innan läkaren öppnar har man massor med folk före sig och det tar oftast flera timmar innan man får komma in… Idag hade jag dock tur och lyckades hamna som nummer 4 i kön. Dessutom syntes inte en enda av alla dessa representanter för olika medicinföretag till. Har man otur kan det vara 3-4 stycken sådana där som vill marknadsföra någon ny dundermedicin för läkaren, och dessa har rätt att gå före i kön… Efter 2 patienter får en av representanterna gå in, och dem tar alltid en hel evighet på sig….
Nåja, jag är ändå ganska nöjd med min läkare. Många i väntrummet klagar på att det tar sån tid, men för mig gör det att jag känner mig trygg. Det betyder att hon inte låter sig stressas av att det är många som väntar, utan låter varje besök ta den tid det tar och tar sig tid att lyssna på patienten.
Jag har något i halsen som är svullet och som trycker mot matstrupen och luftstrupen, och som orsakar en del andra obehag. Läkaren tror att det kan vara 2 olika saker, om det är den lindrigare varianten bör det gå över av sig själv under en 20-dagars medicinkur, om det inte går över får man gå vidare och först och främst göra ett ultraljud på halsen.. Så nu hoppas jag att medicinen löser det hela på ett smidigt sätt.. )
Problemet med att gå till läkaren utomlands är att man inte förstår riktigt vad det handlar om… det är ofta ord som man inte kan… Hennes ena teori är att det är “calcolosi della giandola salivare” och den andra teorin hade något med lymfkörtlarna att göra… Jag har inte lyckats ta reda på exakt vad det innebär, men känner mig ändå ganska lugn tack vare att min doktor är så bra.

Shocking News 19 april 2008

Idag har vi fått två shockande nyheter här i Italien. Den ena är shockande på ett riktigt otäckt sätt, den andra är shockande på ett skrattretande sätt… Jag börjar med den hemska nyheten.
Nyhetsuppläsaren presenterade inslaget så här: Det finns bara en sak som är värre än att förlora ett barn, och det är att förlora ett barn när man vet att allt inte gjordes för att rädda barnet… Martino, 8 år råkade ut för en olycka när han lekte i en hoppborg. Jag vet inte hur det gick till, men han flög ut ur borgen och efter ett fall på 6 meter landade han på asfalten. Ambulansen kom och Martino fick ligga flera dagar på sjukhuset. Läkarna sa att han brutit bäckenbenet, men att han i övrigt haft en väldig tur… Problemet är att pojken inte slutar gråta, han klagar över ont i magen och över svårigheter att andas. Föräldrarna tjatar och tjatar både på sjuksköterskor och läkare och vill att pojken ska undersökas ytterligare. Läkarna håller fast vid sin första diagnos och hävdar att pojken fintar. Han har inte så ont, det är bara ett brutet bäckenben…
*Martino dog på grund av inre blödningar*
Jag vet fan inte vad jag ska säga. Sån skit händer bara i Italien. Allvarligt talat, vad är det som får en läkare att tro att en pojke på 8 år FINTAR när han gråter helt desperat i flera dagar?? Hur svårt kan det vara att kontrollera om han verkligen har ont i magen eller inte? Jag menar, Italien är ju verkligen inget u-land som inte har någon utrustning på sjukhusen… Det är såna här nyheter som får mig att vilja flytta hem. Igår helst.

Den skrattretande nyheten slogs upp stort på nationell tv…
*Sicilien har fått sin första kvinnliga busschaufför!*
Det är 2008 och den stoooora staden Palermo har fått sin första kvinnliga busschaufför. Det är dessutom så stort att det får ett ganska långt inslag i de nationella kvällsnyheterna! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att det är så sjukt länge sen just den nyheten var stor i Sverige. Gråta för att Sicilien i så mångt och mycket är så hopplöst efter resten av Europa? Med tanke på hur tragiska alla andra nyheter är tror jag att jag väljer att skratta en stund. Det är nyttigare säger dem… )